DogBlogg


Bara Briarden.

Briarden är en rätt bufflig typ.

Hon håller hårt på sin genetiska uppgift att vakta och värna sin flock och att hålla ovidkommande på avstånd. Det gör hon genom kraftfullt skall och tjurrusningar mot misstänka inkräktare (alla som äntrar vår gårdsplan, typ).

Inte heller låter sig Briarden kollras bort av besökare eller gäster.

– Hej på dig vovven, säger rörmokaren försiktigt och får onda ögat istället för en inställsam svansviftning.

Husets gäster håller hon i tukt och förmaning; de ska helst inte besöka toaletten eller göra en egen expedition till köket utan godkännande av Briardens arbetsgivare.

Mot män i allmänhet håller hon sig tämligen kallsinnig, till frustration för grabbar som gillar att visa sitt handlag med välväxta blondiner. Manspersoner som undantagsvis klarar samtliga briardtester får finna sig att den rödblonda kan bli ganska klängig.

Samtidigt är Briarden vår mest kärleksfulla, vänliga och tålmodiga hund någonsin.

Det ställer i och för sig till en del problem eftersom trettiotre kilo hund är rätt mycket att ha i knäet när man läser morgontidningen. Och bakom kudden när man ska somna.

Men inte har jag mage att föreslå att hon ska uppsöka korgen när hon lägger hakan mot sängen och ser på mig med bedjande bärnstensblick.

– Kom du, Briarden, säger jag och då hoppar hon förvånande mjukt upp, boar in sig bakom kudden och lägger huvudet på min axel och så läser vi min bok tillsammans; Briarden har väldigt god litterär smak, tycker jag.

Sedan somnar jag med en lurvig baktass i min hand och märker inte att hon tyst glider ner och tar plats i korgen.

Briardens kärlek är oändlig. Den ger allt, förlåter allt och söker icke sitt.

Briarden får fel besked men reder ändå ut sina uppgifter. Hon får evighetsvänta i bilen men älskar ändå att hänga med. Hon får jobba och knega men blir alltid lika glad åt den skamligt låga lönen: en pipboll. Hon litar hundraprocentigt på mig hos veterinären, trots att erfarenheten säger henne att det kan vara obehagligt. Hon vill alltid bli kelad med och slickar varsamt våra öron och mungipor som tack.

Och hon blir alltid lika glatt överraskad av sin fantasilösa och snålt tilltagna matranson. När kulorna knastrat färdigt lägger hon sig ner och slickar först insidan och sedan utsidan av skålen – i hopp om att finna hitta någon kvarglömd smakatom där.

Dessutom är Briarden en våldsamt vänlig och definitivt urkul storasyster till Valpen.

– Briarden, du är världens bästa kompis, säger jag och låter kanske lite tjock på rösten.

Då blundar Briarden belåtet, rullar över på rygg och vill bli klappad på magen.

Bufflig, ja. Men med ett stort, lurvigt hjärta.


Kommentarer (6)
03-09-2010 – 12:51

Kulturkrockar.

Valpen och Briarden leker. Det är inte så självklart som det låter; hundlek är kultur och det är, som bekant, inte alltid olika kulturer klickar.

Bearded Collies tycker att lek är liktydigt med att springa. Man sträcker ut och lägger iväg, tvärnitar, vänder, fintar, trixar. Är man bästisar så springer man sida vid sida, päls i päls.

Briarder är något mer burdusa, för att uttrycka sig försiktigt. Att leka är att brottas, att springa ikapp lekkompisarna och välta dem med samma kraft som man välter en kalv. Inte alla hundraser uppskattar det, kan jag ju meddela. Man kan också vrålskälla sina lekkamrater i öronen, också det med tveksamt resultat.

Cane Corso-grabben sätter likamedtecken mellan lek och boxning; man pucklar på varandra med framtassarna – för mycket våldsvideo där?

Labradorlek är också av det våldsammare slaget och där ingår specialiteten att använda människoben som stoppklossar. Leka, brottas, springa, dundra rakt in i någons knän utan att alls sänka farten dessförinnan; kanske borde labradorskador klassas som egen specialitet på ortopeden?

När Briarden klampade in i våra liv var Beardisen vd. Någon lek med underåriga briarder stod inte på hennes agenda så Briarden fick roa sig själv. Hennes försök att övertala katten att komma ut och leka hade föga framgång så hon fick nöja sig med att trava runt med diverse leksaker och glädjas åt att de pep och skramlade och, i bästa fall, gick att skaka tills de avled. Möjligen undvek Beardisen och Hittekatten att leka med Briarden eftersom de anande att den påtvingade flockmedlemmen kunde ha svårt att dra gränsen mellan lek och råkurr.

Valpen är av den mer anpassningsbara typen och har lärt sig briardlekens raffinerade (?) regler: 1) värnlös valp blir jagad av blodtörstig briard, 2) sagda valp blir golvad av fysiskt överlägsen briard, 3) liggande valp blir tuggad på under brummande av det slag som skulle kunna skrämma en hyfsat modig grizzly. Skulle Briarden tröttna kör Valpen bulldozermetoden: böjer ner huvudet och rammar Briarden mellan frambenen så att leken tar fart igen.

Jag skrattar gott och konstaterar att äldst eller starkast bestämmer lekens regler. Så fick till exempel Västgötaspetsynglingen nådigt tillstånd att jaga Beardisen. Valpen får fortfarande klättra omkring på Basseten och tugga på hans öron eller vinna dragkampen om leksakerna. Och om Skåneterriern vill så får Valpen jaga henne i hundra knyck.

När Briarden och Valpen har kompisar på besök är det Briarden som sköter det handgripliga (tassgripliga?) lekandet medan Valpen håller stämningen uppe genom energiskt skällande.

Om man nu betänker att lika hundraser leker på sina villkor så är det ju fantastiskt att de ändå anpassar sig och leker med oss människor!

Kanske samlar kloka hundmammor samman sin valpflock mot slutet av vecka sju för ett allvarligt samtal:

– Och kom ihåg, barn, att när de börjar vifta med bollar på snöre och luddiga saker och mojänger som piper: bara gilla läget.

Människor av nämligen superamatörer när det gäller hundlek.

Kommentarer (8)
30-08-2010 – 16:51

Försöksdjur.

Det är synd om mina hundar.

Inte till vardags, direkt, för de får längre promenader än de flesta och i varierad terräng. Idag fick de till exempel träffa både lamadjur, tre feta (!) mulor och ett gäng unga höglandstjurar. Höglandsboskap uppvisar samma slags frisyr och hårfärg som Briarden men har horn istället för fästinghalsband; detta som upplysning för den som inte vanligtvis umgås med kor av diverse härkomster.

Briarden och Valpen har dessutom ett stort umgänge: Schauzergrabbarna, Jaktlabbarna, Bonuslabradoren, Cane Corsokillen, Ruthunden, Shar Peierna och en hel drös till. De får spåra och söka. De slipper vara ensamma eftersom de är med på jobbet – och har egen arbetskamrat i form av Basseten.

Men sedan är det där med experimenterandet. Många kurser blir det. Och otaliga metoder och teorier har de utsatts för, i alla fall Briarden.

Men nu är det Niina Swartberg som gäller!

Briarden och jag testar Niinas råd och tips, hemma på appellplanen. Först går det inte alls. Sen går det som tåget. Sen funkar inget igen. Men skillnaden den här gången är att jag VET att det kommer att bli bra.

– Hundträning handlar om kommunikation, säger Niina. När Briarden förstår vad du önskar av henne och tycker att ”betalningen” är rimlig för det utförda arbetet kommer hon också att utföra det.

Alltså tar vi itu med en av våra poängläckor: avsluten. Jag har låtit Briarden trava in till utgångspositionen i inkallningen med ställande och läggande och i apporteringsmomenten. Det duger inte.

– Hunden har ansvaret hela vägen in, säger Niina. Först när det är full galopp hela vägen till min sida och ett rakt sättande kommer det ”bra” och den boll som är hennes belöning. ”Ojoj, det blev ju fel”, säger jag vänligt och går varsamt mot henne när farten inte är den rätta; man måste ha en felsignal så att hunden förstår när det inte blev som det skulle. Blir det bara lite bättre vid andra försöket får hon sin belöning:

– Belöna för NÄSTA gång, uppmanar Niina. Och mycket riktigt, nästa gång tar Briarden i lite till. Därmed är det slut med att kasta bollar i färdriktningen om Briarden börjar tappa fart; de fungerar ju faktiskt som en belöning för insaktandet istället för att öka farten i fortsättningen.

– Se träning och tävling som insamlande av information, uppmanar Niina också. Tänk efter efteråt: vilken information fick jag av det här passet, vad ska jag nu åka hem och träna på och hur? Och så säger hon det jag kanske tycker är allra viktigast:

– Fokusera på det positiva! Kom ihåg det som var bra och unna dig att vara glad över det.

Brukar du, precis som jag, försöka vara skojig och skuttig och ljudligt uppmuntrande när du tränar? Då ska du höra här!

– Stå som en staty i momenten för det är så du är på tävling, säger Nina.

– Lär Briarden att din tystnad betyder att hon gör rätt och att det är bra; på tävling får du ju inte kasta boll eller kampa eller bjuda på godis. Men så påpekar hon också:

– Nyckeln finns mellan momenten. Det är där du berömmer, visar din glädje – och förbereder inför nästa moment.

Vi pratar fritt följ också, förstås eftersom ett bra fotgående och rätt utgångsposition (sitta rakt vid vänstersidan) ingår i alla moment, i alla lydnadsklasserna.

Ladda halterna, föreslår Niina. Med det menar hon att just halterna i det evighetslånga elitprogrammet är de tillfällen då Briarden tappar fokus och ser sig omkring eftersom inget händer förrän det är dags att gå igen. Alltså gör vi halt och väntar en stund innan jag säger ”bra!” och kastar iväg bollen. Det ska få Briarden att förstå att det faktiskt är lönt att hålla koll på matte även när inte verkar händelselöst, för man vet ju aldrig…

– Kräv inte att Briarden ska fokusera på dig när du ska skicka henne till konen eller rutan eller efter apporten, råder Niina sedan. Det är ju logiskt: ”titta på det du ska göra och inte på mig” är rätt signal i de moment där hunden ska arbeta ifrån mig.

Och nu tränar och tränar vi. Det är belöning i form av boll och kamp och lek när det är bra och vänligt felbesked när det inte räcker. Jag har slutat låsa fast Briarden med ett bestämt ”stanna kvar” när jag lämnar henne för inkallning eller fjärrdirigering eftersom hon ju faktiskt antingen ska komma galopperande mot mig eller ändra position till ”stå” eller ”sitt” på kommando några sekunder senare – jag har ju faktiskt redan kommenderat ”ligg” en gång.

Det är mycket att tänka på och det kräver tålamod, träning, träning, träning. Men redan nästa vecka är de dags för säsongens första tävling.

Och veckan därefter ska Valpen gå på kurs för första gången.

Men se det, det är en helt annan historia.

Kommentarer (4)
28-08-2010 – 15:52

Reseblogg.

Briarden, Valpen, Husse och jag packar bilen och åker långt.

Det är Valpens jungfrutur, kan man säga. Sextio mil! Och inte ett pip; hundarna ligger som utspillda bak i bilen och sover sig genom en hel regndag.

Briarden visar stolt upp sevärdheterna i den mellansvenska småstaden: hissen i ”farmors” hus och den extremlortiga ån med sina snattrande änder.

– Du, Briarden, du törs bara inte, morrar jag varnande. Men det törs hon. Och Valpen med.

Valpen har aldrig tidigare åkt hiss och är först klart skeptisk och sedan förtjust. Valpen har heller aldrig bott i hyreshus där man inte får kasta omkring sina ben och hovra över dem, glatt skällande som en felkonstruerad helikopter. Efter insniffning bestämmer sig Valpen för att balkongen är lägenhetens trevligaste sovplats och boar in sig i ett dragigt och fuktigt hörn.

Dagen därpå åker Briarden och jag vidare för övernattning i huvudstaden och lyckas skrämma ett försvarligt antal damer med småhundar, bara genom vår blotta uppenbarelse.

– Tror du att det är mig eller dig de är rädda för, frågar jag Briarden.

– Du skulle kanske borde ha mig i koppel, föreslår jag men Briarden verkar tycka att jag nog kan gå lös så länge jag håller mig vid hennes sida.

Och sen: Konungariket Alunda där Kungen Dino bor och där Niina Swartberg håller kurs!

Niina är en av de där fantastiska hundförarna som får det att se så enkelt ut, som om hennes hund tyckte att lydnadstävling är det roligaste som finns.

– Fokusera på det positiva, säger Niina! Då känns det som om det är just det vi så lätt glömmer, vi som kämpar och försöker och provar och aldrig blir några SM-ekipage. Vi ser det som blev fel och tokigt och inte så som vi tänkte oss, istället för att glädjas åt det som faktiskt är bra – och bygga vidare på det och den känslan.

Niina säger massor av bra saker, förstås, hela tiden. Det är klokt, positivt och praktiskt användbart, alltihop. Hon är hands-on, Niina, och det är rackarns inspirerande:

– Prova att, tänk så, gör si istället, ingen rynka i pannan (lätt att säga i hennes ålder!), lek, kampa, busa!

Tre pass var hinner vi med, vi lyckliga sex som har Niina för oss själva en hel dag. Och sen, när det känns som om allt det roliga var slut blir det rojalistisk yra.

– Vad liten du är, säger Kungens matte istället för typ ”hej”.

– Vad snygg du är säger förmodligen Briarden när hon skuttar rakt i famnen på Kungen.

Kungen är bara så där entusiastisk så Briarden ägnar sin uppmärksamhet åt Kungens entourage istället: Jea.

– Briarden är inte så himla sällskaplig, förklarar jag.

Sen sitter vi där i aftonsolen och upptäcker att vi liksom har känt varandra i evigheter, vi har bara inte vetat om det.

– Du tänkte väl på att anteckna allt Niina sa, säger jag till Briarden när vi ger oss av mot den lilla staden där Valpen och Husse väntar.

Men då sover Briarden redan och det rycker bara lite i tassarna. Hon ser nöjd ut och jag hoppas att hennes undermedvetna bearbetar dagens träning.

Förmodligen drömmer hon om hissen.


Kommentarer (9)
23-08-2010 – 16:14

Grooming.

Både Briarden och Valpen är i ylande behov av bad.

Vi talar schamponering, dubbelt upp. Vi talar borste och kam. Öronrens. Kloklippning; total renovering, helt enkelt.

Inte mycket att orda om, tänker du som har en slät- eller möjligen strävhårig kompis.

Och egentligen är det inte mycket att orda om här hemma heller, det handlar mer om att bita ihop och sätta igång.

– Vem vill börja, frågar jag och försöker låta entusiastisk.

När ingen anmäler sig anmäler jag Briarden och kan konstatera att lödder egentligen inte är det som klär henne bäst.

Medan Briarden skakar sig så att allt inom en radie på en halv kilometer blir lika blött som hon själv fångar jag in Valpen som, i vanlig ordning, är på väg någonstans.

– Vill du kanske att jag ska berätta om min lyckliga barndom, frågar jag Valpen i hopp om att distrahera henne men jag tycker nog inte att hon vekar genuint intresserad.

Alltså klarar vi av slask- och stänkdelen av spa-programmet snabbast möjligt och ägnar sedan en absolut evighet åt att borsta, kamma, reda ut. Och att befria Valpens päls från någonstans mellan tre och åtta miljoner små gröna frön, som förmodligen inte har någon annan uppgift i ekosystemet än att fastna i Bearded collie-pälsar.

Briarden uthärdar, inte mer. Men se! Den dassigt askbeiga pälsen gnistrar plötsligt rödblond med svarta slingor.

– Åh, så snygg du är, säger jag till Briarden som ju bara kan hålla med.

Valpen inte bara uthärdar, hon verkar faktiskt gilla det här med pälsvård! Hon ligger stilla och avslappnad, till och med när hon håret i öronen bortdragna med pincett.

Valpen blir inte direkt snygg utan mer… megafluffig.

– Nu, flickor, kan ni gå ut och avteckna er mot horisonten, säger jag generöst när pälsarna äntligen är torra.

Synd att jag glömde lägga till det där med att bus i nyplöjda åkern kanske kunde vänta till imorgon.

Kommentarer (17)
16-08-2010 – 12:10

Rasinfo.

Bearded Collie är en långhårig vallhund med ursprung i England. Eller Skottland. Ja, eller Polen eller hur det nu förhåller sig med det.

Bearded Collien är långhårig och har förkärlek för lera, gegga, dy, rävbajs samt kardborrar. En fullvuxen Bearded Collie ska vara cirka sisådär många centimeter hög och på ett ungefär ganska lång; en sund Bearded Collie står inte gärna stilla tillräckligt lång stund för att medge mer exakta mått.

Beardied Collie är en aktiv ras. Det kan därför vara svårt att veta hur många Bearded Collier man har, speciellt om man själv kommit något till åren och minnet börjar svikta. Eller om man är notorisk Bearded Collie-shoppare. Det är dessutom svårt att veta var en Bearded Collie slutar och nästa börjar. Här kan man dock vara något hjälpt av de färgskillnader som föreligger.

Bearded Collien kan vara svart, brun, sandfärgad eller blå. En svart Bearded Collie kan dock vara allt från svart till silvergrå med något tiotal olika nyanser däremellan. En brun Bearded Collie kan vara brun. Eller beige. Eller typ gul. Eller något annat, som, förslagsvis, sandfärgad. En blå Bearded Collie är dock aldrig blå.

Bearded Collien är en vänlig hund. Det kan ta sig många uttryck, som kärleksfullt slickande över glasögon eller kvävning. Rasen är mycket social och ser alla – här talar vi om hela mänskligheten – som sin utvalda och efterlängtade vän.

Bearded Collien är även ytterst vänlig mot sina rasfränder enligt konceptet ”alla älskar alla, kom så springer vi”.

Är man osäker på om ens hund är en Bearded Collie kan man med fördel göra det enkla beardistestet:

Man tager tre Bearded Collier i blandade färger, kön och åldrar och hivar in dem bak i en bil där det redan befinner sig ett gäng Bearded Collier. Om inget bråk uppstår vet man att ens hund är en Bearded Collie.

När man konstaterat att ens hund verkligen är en Bearded Collie kan man skaffa sig en stol. I denna stol sitter man sedan och ser hur Bearded Collien motionerar sig med andra Bearded Collier.

När Bearded Collien är färdigmotionerad är den, ja liksom, färdig.

Jepp, Valpen har haft syskon, släkt och vänner på besök.

Kommentarer (17)
09-08-2010 – 12:58

Apport!

Har du blivit uppringd av Valpen nyligen?

Glöm i så fall det samtalet! Det är inte alls med verkligheten överensstämmande, det där om att vi ligger nerhasade i tevesoffan och bara glor på Madmen. Det är bara så att Valpen har börjat spontanapportera. Och det är min mobil hon ringer med.

Nästan alla hundar gillar att springa och hämta saker – när de väl lärt sig att det lönar sig. En hämtad pinal brukar ge utdelning i form av godis. Eller att proceduren upprepas, vilken nästan är ännu roligare.

Förstahunden var fena på frisbee. Hon kunde ha tre på gång samtidigt och utvecklade snabbt färdigheten att fånga minst två medan de fortfarande var i luften. Däremot utövade inte själva överlämnandet samma tjusning och visst tumult uppstod när hon hade tre frisbeesar i munnen samtidigt. Tre som hon tänkte behålla, inget att diskutera.

Beardisen förstod inledningsvis absolut inte vitsen med att hämta saker bara för att jag ville det. Och framför allt förstod hon inte vitsen med apportbockar, vilket försenade hennes tävlingsstart högst väsentligt. I ett och ett halvt år försökte och försökte jag: nix respons. Till slut fick jag ta det med ren list.

Beardisen sov i trädgården, jag traskade förbi med apportstocken skuttande i ett snöre efter mig. Beardisen vaknade till, visade symtom till intresse varpå jag och apporten försvann runt husknuten. Efter otaliga – här talar vi många – försök bestämde sig Beardisen för att hinna först, kastade sig med berått mod på apporten och höll fast. Sen var det klart! Beardisen blev duktig på att apportera, både på kommando och eget initiativ; en av hennes specialiteter var apport av liten katt (vad katten tyckte om det kan vi ta i ett senare blogginlägg!). I övrig gällde: ju läbbigare, desto mer entusiasm.

Briarden ville inte hålla fast apporten och fick övertalas mer handgripligt. Jag höll ihop nosen med lätt hand och kliade mjukt över nosryggen tills hon slappnade av och kunde få sin belöning. Vi gjorde det en gång och sedan behövdes det aldrig mer. Nu apporterar hon stora, tämligen tunga träapporter, helst dirigerat där hon ska välja apporten tillhöger eller vänster på mitt kommando. Metallapporten flyger hon efter över hinder, hämtar och hoppar tillbaka med. Vittringspinnen med mattelukt identifierar hon bland sex identiska pinnar och kommer stolt tillbaka med. Hon hjälper dessutom till att städa appellplanen efter avslutad träning:

– Du, Briarden, hämta apporterna/bollen/konen, är du snäll!

Och så är det Valpen då. Hon apporterar! Någon har glömt kvar sin apportstock på planen, Valpen kånkar hem den. När vi leker träning hämtar och överlämnar hon i min hand – om jag är snabb nog.

Men helst apporterar hon saker som ligger nogsamt undanlagda och – tror vi – utom räckhåll för Valpen. Se där kommer hon tassande med den ena saken efter den andra, överlämnar och viftar förväntansfullt på svansen:

– Ro hit med belöningen!

Jag tycker att det är lite svårt att veta om jag ska uppmuntra eller ej.

Jag menar, det är ju liksom inte varje gång hon går raka vägen.

Kommentarer (4)
06-08-2010 – 16:14

Sleep in.

Basseten kommer och bor över; det är sånt man ska göra under sommarlovet.

– Ni får ta det lite lugnt, förmanar jag Valpen som ser ut att greppa situationen.

Basseten som ju har jakt och friluftsliv med betoning på ”fri” som hobby gör en snabbkoll av vår valpsäkrade trädgård. Sedan drar han upp mungiporna till en leende och travar målmedvetet mot den mest uppenbara bristen i säkerhetsanläggningen.

Eftersom traktens rådjur har bäbisar inser vi snabbt att den spårlina Bassetens matte lämnat med kan vara en bra nödbroms; Bassetens frihet är liksom beskuren redan innan den inträffar.

– Nu sitter vi här och läser i skuggan, föreslår jag på min vanliga naiva sätt.

Valpen och Basseten placerar sig i gröngräset och ser trivsamt avspända ut. I typ en minut.

Sedan händer följande:. Därefter:. Vilket leder till. Som inte kan hindra att

Där sitter vi med böckerna i knäet tillsammans med de tappade hakorna och bara ser på. Det bara yr hundar och mest yr Valpen. Det går så fort att jag inte ens hinner ställa in kameran på kortare bländartid. . Jag tittar vädjande på Husse men han ser lika hjälplös ut. Vi känner oss som vore vi utsatta för ett av dessa naturkatastrofer som följer i klimatuppvärmningens spår! Till slut finner jag ingen annan råd än att tillkalla polis.

Briarden behöver bara visa sig och så lägrar sig friden.

– Undrar om dom dog, säger Husse och låter han inte lite hoppfull?

Men, nej då; Briarden har kommenderat skilda sovrum och nu sussas det med samma intensitet som de nyligen lekte.

Det är som när barnen var små – ingen gång var de så älskliga som när de äntligen somnat.

Kommentarer (8)
02-08-2010 – 13:28

Skräptext.

Valpen har inte mycket puts och polityr.

Snarare tvärt om: valpen är en vandrande (flygande) skräphög. Vilket får sorgliga konsekvenser för vårt hem; stickor och strån, löv och gräs, frön och korn täcker golven minuten efter att jag ställt undan dammsugaren.

Jag borstar och Valpen är i utställningskick, i alla fall näst intill. Valpen skuttar ut och är precis lika skräpig igen.

Valpen gör ett blixtbesök i sängen, bara upp och ner på tjugonio sekunder blankt och vi får skaka och bädda om.

Valpen kommer och vill ha lite kärlek (knappt två minuter); jag får byta kläder. Jag pratar varligt med Valpen om personlig hygien; jag får putsa glasögonen.

Valpen har mycket päls, med betoning på mycket. Den är betydligt fylligare än Beardisens halvårsdito och vi undrar hur i helsike detta ska sluta? Och hur ska det bli när vädret blir vresigt och den skånska myllan transformeras till geggamoja!

Hur, undrar jag, har naturen tänkt när den utrustar aktiva, arbetsvilliga och allmänt sportiga jyckar med decimetertjock fluffpäls.

Briarden är ju också pälsig och ska, enligt rasbeskrivningen, ha minst sju centimeter långa hår. Det har hon också men med den skillnaden att hennes päls är sträv, smutsavvisande och saknar underull. Hon blir, i värsta fall, lortig om tassarna och that´s it.

– Ligg lite lågt med hoppande i det nästan mogna vetet, föreslår jag Valpen som tycker att det är en strålande idé. Det vill säga hon uppfattade nog bara orden ”hoppandet” och ”vetet”.

Det är ju tur att Valpen gillar att bada och att de gemensamma simturerna liksom rensar ur det allra värsta.

– Åh, vad fin du är, säger jag när valpen kommer upp efter trekvart i det våta.

Då ser Valpen väldigt nöjd ut.

Med en belåten suck kastar hon sig ner på marken – mitt i de sotiga resterna av kvällsbadarnas grillfest.

Kommentarer (3)
26-07-2010 – 15:28

Back in business.

Briarden och Valpen är färdigsemestrade.

Kvällen är sen när jag hämtar hem dem efter tre veckor på hundpanget. Först förstår de inte riktigt utan blir bara allmänt glada och stimmiga. Sedan upptäcker Briarden att matte har kommit och då sätter hon sig ner och bara tjuter rakt ut. Då tjuter Valpen också eftersom det verkar vara rätt sak att göra.

Väl hemma är de så uppvarvade att vi måste sätta oss i köket och dricka te med dämpad belysning för att få dem att lugna sig. Och sen, ja, sen är de precis som vanligt igen.

Morgonen därpå åker vi och badar. Briarden som inte bara är briard utan även pedagog visar hur man gör när man simmar: lugn simmar hon ut en bit, vänder tillbaka till Valpen, vänder igen och simmar utåt.

Valpen ser tveksam ut men när både jag och Husse simmar ut hänger hon på. Sen simmar hon som om hon aldrig gjort något annat; hon är kanske ingen helikopter när allt kommer omkring utan mer något slags amfibiemockapär?

Valpen har vuxit, förstås. Nybadad liknar hon en utklädd harskrank, torr ser hon ut som innehållet i en dammsugarpåse; allt fastnar i fluffpälsen. De flesta lärdomar sitter men vissa har hon rationaliserat bort. Som att det är no no att tömma soppåsen på egen tass och att köksbänkarna är förbjudet område för hundar.

– Man skulle kunna arrangera en tävling: hur långt når en Bearded collie, förslår Husse.

– Tsss, säger jag och plockar upp den välslickade osthyveln, den tomma jordnötsskålen och pappret som favoritkorven legat i, det finns ju liksom ingen bortre gräns.

Sedan åker vi till Brukshundklubben och tränar, jag och hundarna.

Briarden jobbar på med vanlig entusiasm och jag blir nästan lite rörd över hennes ambition att göra rätt. Valpen fixar linförigheten med hög svansföring och ser rysligt nöjd ut. Men det som gör henne helt slut är passivitetsträningen.

Lågvarv och tomgång är liksom inte Valpens tekopp, om man säger så.

Det lovar gott, tycker jag!

Kommentarer (14)
21-07-2010 – 13:12