Det yttrar sig bland annat i att Beardisen inte tillåtits att löpa i normal omfattning.

Nu smyger hon i alla fall till sig löp i gråtrista februari och när hon ändå är igång slår hon till med lite skendräktighet också – på prov, hoppas jag.

Nu är ju inte Beardisen typen som blir inåtvänd och grubblande men hon håller i alla fall koll på almanackan för att, från en dag till en annan, helt lägga ner det där med mat och ätande sisådär sextio dagar efter höglöp.

– Men hallå, du ska ju inte ha några valpar, förklarar jag. Beardisen ger mig en överseende blick.

– Du är inte mogen för det där med föräldraskap och baby-yoga och pärongröt och du är kanske inte tillräckligt, ja, liksom jordnära för att bli vald som klassmamma, resonerar jag vidare.

– Ät nu, visst ser det gott ut, säger jag uppmuntrande och då tittar Beardisen ner på den bruna sörjan i matskålen som om den vore något grannens katt släpat in och lufsar sedan håglöst därifrån.

Så håller vi på ända fram till tävlingsdagen då Beardisen ska Hålla Tyst och vara Koncentrerad och Fokuserad genom ett helt lydnadsprogram, det har vi nästan kommit överens om.

En ljuvlig kväll är det: vindstilla med vänlig sol och mycket fågelsång; jag hinner tänka på det medan Beardisen ligger plats och tittar sig omkring med det slags livliga intresse som definitivt kan förorsaka härdsmälta i de mest okänsliga nervsystem.

Därefter gör Beardisen en uppvisning som – för att uttrycka det varsamt – roar tävlingsledare och domare lika mycket som publiken.

– Lite skuttig, säger domaren om linförigheten där Beardisen hoppar meterhögt i spångmarschen.

Läggandet under marsch renderar full pott innan Beardisen blir kvarlämnad för inkallningsmomentet.

Där sitter hon med sina alldeles runda tassar prydligt placerade framför den kritvita bringan och verkar åtminstone titta på just mig. När jag kallar in ser hon glatt överraskad ut, ungefär som om hon tänkte ”jamen, vilken bra idé” och sedan kommer hon. Flygande! Den sista sträckan tar hon i ett jättesprång, hamnar bakom mig, vänder i luften och landar sittande i utgångsställning. Det är så snabbt, så lyckligt, så yvigt att både jag och tävlingsledaren måste skratta.

Därefter sköter hon sig riktigt bra och snart är det bara sista momentet kvar: hopp över hinder.

Beardisen sitter prydligt på sin sida om hindret, jag ropar in, Beardisen kommer, ja, flygande – och liksom bara försvinner.

Precis i nedslaget får hon nämligen syn på…

– En PINNE! Till MIG?

Efter viss övertalning släpper hon pinnen och kommer in i rätt position; Beardisen gillar ju faktiskt inte pinnar, när allt kommer omkring.

Jo, vi klarar vårt förstapris med god marginal. Och får faktiskt både full pott och glada utropstecken i allmänt omdöme.

På vägen hem i vårkvällen tycks Beardisen fundera över sin framtid för när vi kommer hem traskar hon raka vägen till matskålen och tömmer den på rekordtid.

Beardisen har uppenbarligen valt karriären framför familj och barn.

Briarden och jag drar en suck av lättnad.

Om man har tvåhundra miljoner luktceller var kan man faktiskt inte ta det där med nosande för lättvindigt.

Man får liksom lägga näsan i blöt överallt. Och i torrt. Plus i en hel del läbbiga saker, som gåsbajs eller ruttnande kadaver eller nerpinkade staket.

Briarden och Beardisen tar sina luktceller på fullaste allvar. Det innebär att luktcellernas väl och ve och allmänna stimulans ofta har prio ett.

Prio ett betyder att aktuell lukt omedelbart bör inspekteras, värderas och åtgärdas – oavsett vad jag tycker om det.

Briarden och Beardisen tycker inte att man behöver bry sig om att sjunga in våren; den ska luktas in. Och det är inget man slarvar över, lite sisådär när man ändå är ute och rastar sig.

Så här gör man:

Man tager en skog, A). Först springer man lite planlöst hit och dit tills man hittar en lämplig utgångspunkt: B).

Vid B) väcker man hela gänget av luktceller med ett bestämt fnys och sätter därefter nosen i backen: C). Sedan följer man C) tills man kommer till något intressant, exempelvis ett harspår: D). Är man då i valet och kvalet om man ska spåra upp harskrället kan man delge en kamrat, E), sin upptäckt av D) och samtidigt få en second opinion.

Det kan i sin tur leda till att kamraten E) letar vidare på egen tass och gör det grundligt enligt konceptet ”inte en stubbe, F), går säker för mig”.

Medan den överivriga E) förirrar sig längre och längre bort kan man verkliga upptäckter i lugn och ro, som före detta träd G) och annat. Före detta träd kan – om man har tur – innebära grillkorv. Eventuell grillkorv benämns G1), vilket är hyfsat  logiskt.

Så långt kommen inser man att kamraten E) inte synts till på himla länge varför denna bör spåras upp = nosarbete: H).

H) kan emanera i upptäckten att E) inte bara hittat skogens bästa luktfläck utan även inkallat konsulterna I) samt J) varför luktfläcken i fråga plötsligt känns något för tättbehundad och därmed mindre intressant.

Jag kan bara konstatera att jag och mina futtiga fyrtio miljoner luktceller bara har traskat omkring i skogen A) och egentligen inte fattat något alls.

Men skönt var det, i alla fall.

Det knoppas och grönskar och storkarna ruvar och gräset på appellplanen växer.

Briardens åtta år gör henne möjligen något lite återhållsam i fråga om rivstarter, men bara lite och absolut inte i vallningssammanhang.

– Det blir kanske inget pensionat för dig, funderar jag som försöker närma mig frågan om lydnadschampionatet så skonsamt som möjligt? Därefter förklarar jag att det faktiskt inte spelar någon teater och att Briarden själv får bestämma när hon vill casha ut sin pensionsförsäkring.

Beardisen däremot, hon är faktiskt två och börjar – ytterst sällan men dock – visa enstaka och sällsynta symptom på något som möjligen och med god vilja (många garderingar här!) kan kallas mognad.

– Du, Beardisen, vad ska vi göra med dig, frågar jag och möter två alldeles runda, gråbruna ögon.

Nu införskaffades visserligen Beardisen enbart för att klappa på men det är liksom sällan man hinner med något klappande när hon flyger förbi. Alltså provar vi tävlingslydnad. Vi får besked i rena siffror: varje skall innebär ett poängs avdrag, varje inkommande med tjohej likaså; många poängs avdrag blir det.

– Om vi ägnar all vaken tid och lite till åt att träna stadga så kanske vi kan se fram mot lydnadsklass tre framemot nästa decennium, säger jag tveksamt.

– Vov, säger Beardisen med så hög och glad svans att hon nästan lyfter.

– Du kan kanske bli fågelhund, tänker jag högt? Du brukar ju faktiskt jaga fasanerna som går omkring och ser dekorativa ut i omgivningarna.

– Vovvov, instämmer Beardisen under skutt på stället.

– Bli och bli, säger Husse, Beardisen är ju en lysande älghund!

Det grundar han på att Beardisen tappert ställde och höll en älg under vildsint skällande (sic!) någonstans i Grännatrakten. Och jag får erkänna att älgen faktiskt stod kvar även efter att Beardisen (ja, skällande) återbördats till bilen. Nu var visserligen älgen i fråga av svartlackerad metall och identisk med det tusental rasfränder som är utplacerade runt E4:an i ambitionen att göra rastplatser, bensinmackar och hamburgerrestauranger exotiska och ursvenska .

Nu undrar jag: bör jag nöja mig med detta? Det låter onekligen lite spännande att säga ”min Bearded Collie var bara två när hon ställde sin första älg”. Eller ”Beardisen ställer alltid älg när jag köper polkagrisar”. Det kanske rent av är så meriterande att det är jämförbart med korning?

Vi har förstås provat vallning också. I tjugofemman (jodå, vi slänger oss med rätt terminologi när det gäller fårfållor!) höll sig Beardisen otippat tyst och tassade varsamt och i god balans bakom fåren – när hon inte bondade med proffsen. Men eftersom vi lider akut brist på både tjugofemmor och får känns vallningskarriären avlägsen – den också.

Så får Beardisen vara demo-ex på teoridelen av min valpkurs. Och se, där är äntligen Beardisens plats i tillvaron! Alla som vill prova klickerträning får nämligen öva  på Beardisen som är övermåttan tillmötesgående. Hon tuggar och sväljer och gör precis som det står i boken.

– Jag vet, vi leasar ut dig som demonstratris till diverse brukshundklubbar och hundgymnasier och blir läskigt rika, säger jag entusiastiskt när vi kommer hem.

– Raaap, säger Beardisen från sin korg.

Äntligen vår på riktigt ger dig och hunden nya chanser att hitta tillbaka till den fina formen. Enklast är förstås att dra ner på maten. Men om du redan tänker dig för och ger precis de portioner du tycker att hunden behöver måste du öka motionen.  Längre promenader är ett sätt. Men du kan också ladda promenaderna med aktiviteter som både är roliga för hunden och som ökar förbränningen. Det enda det kräver av dig är lite planering och uppfinningsrikedom!

De flesta hundar tycker om att klättra, balansera, krypa, hoppa. Se dig om i omgivningarna så upptäcker du att du faktiskt kan göra er vanliga promenad roligare och mer energikrävande. Se till exempel potentialen i en vanlig parkbänk! Gå inte bara förbi utan åt hunden krypa under bänken. Låt den balansera på muren du passerar. Hoppa över stockar i skogen. Skutta upp på stora stenar. Eller låt den ligga kvar och gå så långt du kan innan du kallar in den i full fart. Allt det här är självbelönande – i alla fall när hunden förstått vad du menar. Behöver du belöna, gör det med en del av den ordinarie maten. Är du medlem i en brukshundklubb har du också tillgång till klubbens agilityplan; utnyttja det!

Vill du göra något riktigt spännande med hunden: vandra! Det finns vandringsleder och slingor runt de allra flesta stora städer och samhällen. Ta med dig hunden och upptäck hur långt våren kommit i dina hemtrakter. Vill du öka energiåtgången och samtidigt ge hunden en uppgift så kan du låta den bära. Klövjeväskor finns i alla hundaffärer, i storlekar från XS till XL. Tänk bara på att inte kompensera hunden med extra mycket mat efter en vandringsdag om den behöver gå ner i vikt.

Om hunden är kraftigt överviktig måste du självklart öka motionen och träningen successivt.

På promenaderna möter de allt från avelshingstar i världsklass och vältrimmade ridhästar till invandrade islänningar och diverse sällskapsponnier med expanderade midjemått.

Briarden och Beardisen är inte imponerade.

Briarden tar sig emellanåt tid att muttra åt hästar som står lite för nära de staket hon passerar.

– Stick och brinn, skäller hon. Då gör hästarna oftast det.

Beardisen däremot är ganska skrajsen efter att ha blivit jagad av en ryttare som förväxlade hennes undanmanöver med en vilja att bli jagad(?).

Beardisen utgår därför från att attack är bästa försvar vid hästmöten, speciellt om hästarna ifråga står i hage och ser allmänt fridsamma ut.

Briarden och jag skäms när hon går igång och försöker låtsas som om vi absolut inte har sällskap med Beardisen.

– Kom an, era åsnor, gormar hon på tryggt avstånd från staketet.

– Jag är medlem i brukshundklubben, så akta er bara!

– Fattar ni att jag är varg i rakt nedstigande led!

– Passa er, jag har en jättestor apport hemma!

– Morra om ni törs, make my day!

– Ett steg närmare staketet och jag gör vittringspinnar av er!

– Vi kan mötas i  Rutan, i gryningen, om det ska vara på det sättet!

I det läget blir det lite för mycket varpå Beardisen nesligen kopplas och leds från platsen.

Hästarna står kvar och har just inte fattat något alls och det är väl lika bra det.

Beardisen däremot ser väldigt nöjd ut; hon utgår förmodligen från att hon satt sig i respekt.

Åter lössläppt styr hon ogenerat mot närmaste hög av det som hästägare aldrig plockar upp i bajspåse.

Vidare konsekvent är hon inte, Beardisen.

Börja med att känna på din hund: stryk med händerna längs hundens revben, tryck lätt. Kan du känna revbenen under ett TUNT fettlager är din hund normalviktig. Känns den däremot lite ”polstrad”, som ett tjockare foder under huden, behöver den gå ner i vikt. Bäst är förstås att väga den, då vet du ju dessutom hur mycket det gått upp. De allra flesta veterinärer låter sina kunder/patienter låna vågen, även utan annan undersökning.

Ge din hund en aktiv vår så blir den både gladare och håller sig friskare! Gör dig besväret att ge er ut i naturen. Låt den springa. Locka den att hoppa, krypa, balansera. Men kompensera sedan inte energiåtgången med mer mat i skålen. Och absolut inte med en extra godbit.

Om din hund får välja mellan en aktiv promenad och en kaka så väljer den garanterat promenaden. Och gör den inte det ska du definitivt se det som ett bevis på att den rör sig för lite.

Mars månad innebär också starten på den period då hundar inte får springa lösa i områden där det kan förekomma vilt om det föreligger risk att hunden jagar. Låt inte det bli en ursäkt, det finns massor av områden där risken för att hunden ska jaga är minimal.

Hon ligger tyst och dyster i sin korg och ser ut som om all världens elände vilar på hennes lurviga axlar.

Det stämmer. Eller rättare: hon tyngs av saknad, separationsångest, olycklig kärlek. Dottern har nämligen lämnat henne och åkt hem till sitt. Igen!

Briarden invaderade vårt hem under en period då Dottern arbetade så långt hemifrån hon kunde komma: i Nicaragua. När hon återvände till fosterjorden var Briarden redan ett halvår och väl medveten om din uppgift som vakthund.

Dottern släpptes dock in i flocken utan vidare spisning – och omfattades av av omedelbar och våldsam kärlek, i ordets mest bokstavliga betydelse.

I fredags var det äntligen dags igen, för första gången på flera långa månader.

Briarden, Beardisen och jag kommer till flygplatsen i förvånande god tid. Det ser Beardisen som ett utmärkt tillfälle att försöka hälsa på ALLA, både ankommande och avresande. Tillslut faller hon ihop i en pälshög på koppelavstånd från mig. Briarden, däremot, kan varken ligga eller sitta. Hon står som en stenstod och med blicken fixerad på dörren till ankomsthallen, hon andas knappt.

Och så, äntligen! Briarden tjuter och kastar sig i famnen på Den Förlorade Dottern. Sedan står hon på bakbenen och hoppar på tå för att nå upp att slicka, slicka, slicka. Beardisen har inte en chans men tar det med ro; det finns ju så väldigt många andra att välkomna.

Till slut lyckas vi packa in oss i bilen och ta oss hem – enbart för genast upprepa hälsningsceremonien, vilket tar cirka tjugo minuter.

Briarden viker inte från Dotterns sida på hela kvällen. Och på natten väcker hon henne tre gånger genom att hoppa upp i sängen för att  leka, buffa, knuffa, pussa.

– Hör du Briarden, nu är du väl larvig, säger jag där hon ligger som en sfinx och väntar utanför den stängda badrumsdörren.

Inte ens när vi stöter på en katt under promenaden viker hon från Dotterns sida. Beardisen lyckas bara sno åt sig lite kärlek när Briarden tar en stunds emotionell time out med ett bättre begagnat ben.

Jag tycker att hela skådespelet är fascinerande. Tänk att Briarden vet att Dottern ingår i flocken, trots att hon ju faktiskt kommer hem både sällan och oregelbundet!

Det måste handla om signaler. Om vårt sätt att vara mot varandra, inom familjen.

Hunden läser av, uppfattar, känner.

Och nu är hon alltså dyster. Stackars vovve, hon kan ju inte ens maila eller messa!

Hon får kanske ha en mobil i födelsedagspresent nästa vecka?

– Nu testar vi lite försiktigt, föreslår jag och då gör vi det.

Först provar vi ”utgångsställning”. Det ser bra ut, tycker vi.

”Stående hopp” tränar vi i lite olika varianter.

En annan knepighet är ”flygande fläng” men jag kan inte se att vi inte skulle kunna få minst åtta poäng på det.

”Stick och brinn” går också riktigt bra; det är annars ett knepigt moment.

Vi trappar upp kraven och struntar i att baklängeskedja ”full sula”, som möjligen kunde kanske vara lite mer distinkt; vi kommer att jobba på det.

”Vändning med vindrufs” har hög koefficient och det klickar jag in, för säkerhets skull.

När vi har kommit så här långt känner jag att vi faktiskt vågar oss på några moment i idiotklass också, mest för skojs skull.

Vi går ut lite varligt med ”undanmanöver i yrsel”. Här blir jag riktigt glad för jag tycker att Beardisen liksom har det i kroppen, helt naturligt.

_ Hörrö Beardisen, det är kanske övermod men vad säger du om att testa något riktigt svårt, frågar jag försiktigt. Beardisen som varken räds fan eller trollen är PÅ!

Då gör vi det: ”dubbel en-tassare med skruv” och javisst, den sitter som en smäck.

Nu kan det gott bli tävlingsväder snabbt, det riktigt kliar i tassarna.

Vi ska bara få till lydnadsaspekten i ”tandvisningen” först. Och fundera över hur viktigt det där med ”helhetsintryck” egentligen känns.

Mindre aktiv hund ska ha mindre mat för att inte bli tjock, så enkelt är det. Du behöver kanske inte låta hunden hålla diet, oftast räcker det med att hålla igen. Mindre hundmat i skålen, vid varje måltid; inga rester från din egen tallrik; färre godbitar. Följer du de enkla råden håller sig hunden slank och pigg och riskerar inte att få de sjukdomar och skador som nästan alltid följer med övervikten.

Motion måste hunden dock ha, även om det blir mindre omfattande. Försök att variera promenaderna så att din hundkompis får nosa på nya ställen. Och gå i terräng om du kan; det ger högre förbränning (för både dig och hunden!).

När du tränar medan hunden håller diet – eller när du bara tänker på hundens vikt – belöna med boll eller kamplek istället för godis; hundar uppskattar oftast det minst lika mycket.

Nyhet i DogShop!

Nu finns de randiga bäddarna att beställa! Du väljer själv de färger du vill ha bland 15 olika färger och nyanser. Du kan matcha inredningen hemma och får dessutom en helt unik hundbädd. Yttermaterialet är maskintvättbar och mycket tålig bävernylon. Bädden beställs via mail till info@dietdog.se

Egentligen är det ju Beardisen som för tillfället befinner sig på klickavstånd från Blocket och med ständig pälsmössevarning hängande över sig.

Inte för att det verkar bekymra henne direkt; hon går på i ullstrumporna (pälstassarna?) och verkar fullkomligt obekymrad.

– Du, Beardisen, det blir aldrig något av dig, säger jag och då sluter Briarden upp vid min sida för visa att vi är flera om den insikten.

Beardisen bryr sig inte utan himlar med ögonen, på tonårsmanér.

– Vi vill bara ditt bästa, fortsätter vi – Briarden och jag – men det bemöter hon med att bara höja rösten.

– Vad är det för FEL, suckar jag och då ser Briarden ut som om hon tänker ”omplacering på grund av allergi”.

Idag vet vi. Vad det är för fel, alltså: hormoner!

Beardisen löper för andra gången i sitt liv vilket för med sig att Nivernaisen är kär för första gången i sitt liv.

Jag är lättad, äntligen en förklaring. Briarden är förbryllad, hon har ju varit tämligen säker på att det är HON som är den som löper i vår flock.

– Bra, tänker jag och räknar med att båda hundarna ska vara klara med sina respektive löp när det blir vår.

Vad jag däremot inte räknat med är att vår arbetsplats plötsligt förvandlats till ett skånskt Verona med en ovanligt raggig Romeo, en fawnfärgad amma, en kortbent Tybalt och – fram allt – en välpälsad Julia med helikopteraspirationer.

Dramat böljar fram och tillbaka men mest böljar Julia/Beardisen. Hon sitter halvvägs upp i kontorstrappan medan Romeo/Nivernaisen försmäktar nedanför. Vågar sig föremålet för ömma låga för långt ner i trappan är amman/Briarden omedelbart på plats och vallar bort den kärlekskranke medan Tybalt/Basseten väntar på sin entré.

Emellanåt tar alla paus för att hämta nya krafter; Nivernaisen, Basseten och Briarden på undervåningen, Beardisen på loftet för att ha järnkoll på varje rörelse som skulle kunna innebära att det är något på gång.

– Du, Briarden, skulle du kunna komma igång med ditt löp lite geschwint, ber jag.

För även om Shakespeare tillhör mina absoluta favoriter känns samanlagt sex veckors klassisk tragedi lite mycket.

Men Beardisen, hon har i alla fall klarat sig från Blocket. Den här gången.